Spielzug Rotterdam
Stirrandes ut genom mitt fönster. Eld stiger från grannens lägenhet och svart rök ringlar sig upp mot den grå, höstaktiga himlen. Nyanser av rök och himmel blir svåra att urskilja när de möts och skakar hand med varandra, trots ömsesidigt förakt. För att ta in hela situationen öppnar jag fönstret till mitt rum och filtrerar röken genom mina näsborrar.
Doften påminner om kadaver och sticker i näsan vid varje inandning och när jag vänder blicken ned mot gården, ligger det en katt på asfalten. En bränd liten krabat som tillsynes är helt livlös. I sin helhet är den svart men den har en vit fläck på pannan som av aska och glöd nästintill gör att den ser grå ut. Jag vet hur en bränd katt luktar, äckligt, men med en doft av själslig befrielse. För att kunna bestämma kattens tillstånd hämtar jag en stor, svart kastrull i köket som jag kastar på katten. Kastrullen landar med kanten precis på kattens glödande panna och klyver halva dess huvud. En strid ström av hjärnsubstans rinner ut på asfalten och jag kan enkelt konstatera att katten har dött av brännskador. Elden har under tiden spridit sig och min granne, Tommy, står och skriker något om att hans dotter är instängd i barnkammaren. Hans fru sitter med huvudet nedgrävt i händerna på en närliggande bänk och hennes tårar följer varandra tätt. Något som slår mig är hennes urringade tröja och uppknäppta jeans och jag kan inte låta bli att tycka att det är opassande, speciellt i en sådan prekär situation som en livsfarlig brand ändå är. Mammor borde föregå med bättre exempel men kanske, tänker jag, att horor som henne ändå förtjänar att få sin lägenhet nedbränd. Tommy står vänd upp mot sin dotters fönster och skriker för allt vad hans hals är värd. Av samtalen att döma framgår det att man måste ha en viss sorts speldosa för att väcka dottern ur hennes skönhetssömn. En modell från 1928 som endast tillverkades i Tyskland efter första världskriget. Äktheten verifieras med en stämpel som är graverad på framsidan, Spielzug Rotterdam står det med röd text på den vita metallen. Ljudet ifrån det lilla maskineriet påminner om klassisk tysk musik men med något mer diskanta toner, allt för att smörja barnets öra och lugnt vagga in det i den tyska hemisfären. I mitten på dosan sitter klockspelet i sin silvriga prakt. Om man trycker på den svarta knappen på framsidan, sätts klockspelet igång och öronen poleras med det distinkta ljudet.
Tonerna spelas upp i mitt huvud samtidigt som jag vänder blicken mot köket, svävar med blicken över alla dess skåp, vrår och kanter. Ovanför diskbänken finns ett högt skåp som aldrig har använts och man behöver en pall för att nå upp till dess handtag. Ögonen är som magneter på skåpet och för att kontrollera dess innehåll går jag igenom det i bakhuvudet. Från längst fram till längst bak, från vänstra hörnet till det andra. Damm, damm, damm och över till det högra hörnet som är fyllt av mörker, men längst inne i den dunkla atmosfären står inget mindre än en Spielzug Rotterdam.
Paralyserad vänder jag blicken ut mot horans uppknäppta jeans igen, den här slampiga kvinnan och hennes tappra man vars röst har blandats ut med gråt. En folkmassa har samlat sig framför eldsvådan och samtliga försöker dra sitt strå till stacken. Några tröstar, några öser vatten, men de allra flesta försöker väcka dottern som fortfarande ligger och sover i sin lilla kammare. Stenar kastas mot rutan och en del av dem missar och träffar det brunfärgade teglet istället. Tillslut träffar Tommy rutan med en tillräckligt stor sten för att den ska ge vika. Glassplitter flyger ner på marken och landar på asfalten som alltmer har blivit ett täcke av aska, måtte nu dottern vakna och komma ut. Ingenting händer. En minut som känns som en timme flyger förbi och ingenting händer. Jag springer ut i köket, hoppar upp på diskbänken och drar upp skåpet med ett ryck. Framför mina ögon uppenbarar sig den antika speldosan och precis såsom min minnesbild förtäljde är det silvriga klockspelet oemotståndligt. Pulsen har ökat och slår som en klocka mot min tinning. Saliven har tagit slut och tungan är sträv mot min gom. Med min Spielzug Rotterdam i ena armen springer jag mot fönstret på väg mot att spela en hjälteroll, på väg mot att väcka de döda ur sin sömn.
Jag avlägsnar hasparna från sin hake, öppnar fönstret och hoppar ut tillsammans med min speldosa som äntligen ska få göra skäl för sin existens. I bakgrunden hörs panikslagna skrik och vädjan, aska sticker i min näsa och det känns som om jag flyger fram. Jag bor på åttonde våningen…
Jag ligger utslagen på min rygg mitt på det asfalterade underlaget. Den ena armen klappar försiktigt en katt men jag kan snabbt konstatera att den inte har någon puls. Den andra armen är bruten precis som resterande ben i kroppen och jag kan snabbt konstatera att min Spielzug Rotterdam har glidit mig ur händerna. Elden sprakar 20 meter bort men ingen vänder blicken mot mitt håll, de hör inte ens att min Spielzug Rotterdam har påbörjat sin sista konsert på gårdsplanen. En kastrull träffar mig ovanför örat och klyver halva mitt huvud. En strid ström av hjärnsubstans rinner ut på asfalten och jag kan enkelt konstatera att jag har avlidit av eldsvådan. Mina tankar skingrar sig… men jag slår vad om att det var den där slampan som kastade kastrullen i mitt huvud… Resten är ett klockspel mot min tinning.
Doften påminner om kadaver och sticker i näsan vid varje inandning och när jag vänder blicken ned mot gården, ligger det en katt på asfalten. En bränd liten krabat som tillsynes är helt livlös. I sin helhet är den svart men den har en vit fläck på pannan som av aska och glöd nästintill gör att den ser grå ut. Jag vet hur en bränd katt luktar, äckligt, men med en doft av själslig befrielse. För att kunna bestämma kattens tillstånd hämtar jag en stor, svart kastrull i köket som jag kastar på katten. Kastrullen landar med kanten precis på kattens glödande panna och klyver halva dess huvud. En strid ström av hjärnsubstans rinner ut på asfalten och jag kan enkelt konstatera att katten har dött av brännskador. Elden har under tiden spridit sig och min granne, Tommy, står och skriker något om att hans dotter är instängd i barnkammaren. Hans fru sitter med huvudet nedgrävt i händerna på en närliggande bänk och hennes tårar följer varandra tätt. Något som slår mig är hennes urringade tröja och uppknäppta jeans och jag kan inte låta bli att tycka att det är opassande, speciellt i en sådan prekär situation som en livsfarlig brand ändå är. Mammor borde föregå med bättre exempel men kanske, tänker jag, att horor som henne ändå förtjänar att få sin lägenhet nedbränd. Tommy står vänd upp mot sin dotters fönster och skriker för allt vad hans hals är värd. Av samtalen att döma framgår det att man måste ha en viss sorts speldosa för att väcka dottern ur hennes skönhetssömn. En modell från 1928 som endast tillverkades i Tyskland efter första världskriget. Äktheten verifieras med en stämpel som är graverad på framsidan, Spielzug Rotterdam står det med röd text på den vita metallen. Ljudet ifrån det lilla maskineriet påminner om klassisk tysk musik men med något mer diskanta toner, allt för att smörja barnets öra och lugnt vagga in det i den tyska hemisfären. I mitten på dosan sitter klockspelet i sin silvriga prakt. Om man trycker på den svarta knappen på framsidan, sätts klockspelet igång och öronen poleras med det distinkta ljudet.
Tonerna spelas upp i mitt huvud samtidigt som jag vänder blicken mot köket, svävar med blicken över alla dess skåp, vrår och kanter. Ovanför diskbänken finns ett högt skåp som aldrig har använts och man behöver en pall för att nå upp till dess handtag. Ögonen är som magneter på skåpet och för att kontrollera dess innehåll går jag igenom det i bakhuvudet. Från längst fram till längst bak, från vänstra hörnet till det andra. Damm, damm, damm och över till det högra hörnet som är fyllt av mörker, men längst inne i den dunkla atmosfären står inget mindre än en Spielzug Rotterdam.
Paralyserad vänder jag blicken ut mot horans uppknäppta jeans igen, den här slampiga kvinnan och hennes tappra man vars röst har blandats ut med gråt. En folkmassa har samlat sig framför eldsvådan och samtliga försöker dra sitt strå till stacken. Några tröstar, några öser vatten, men de allra flesta försöker väcka dottern som fortfarande ligger och sover i sin lilla kammare. Stenar kastas mot rutan och en del av dem missar och träffar det brunfärgade teglet istället. Tillslut träffar Tommy rutan med en tillräckligt stor sten för att den ska ge vika. Glassplitter flyger ner på marken och landar på asfalten som alltmer har blivit ett täcke av aska, måtte nu dottern vakna och komma ut. Ingenting händer. En minut som känns som en timme flyger förbi och ingenting händer. Jag springer ut i köket, hoppar upp på diskbänken och drar upp skåpet med ett ryck. Framför mina ögon uppenbarar sig den antika speldosan och precis såsom min minnesbild förtäljde är det silvriga klockspelet oemotståndligt. Pulsen har ökat och slår som en klocka mot min tinning. Saliven har tagit slut och tungan är sträv mot min gom. Med min Spielzug Rotterdam i ena armen springer jag mot fönstret på väg mot att spela en hjälteroll, på väg mot att väcka de döda ur sin sömn.
Jag avlägsnar hasparna från sin hake, öppnar fönstret och hoppar ut tillsammans med min speldosa som äntligen ska få göra skäl för sin existens. I bakgrunden hörs panikslagna skrik och vädjan, aska sticker i min näsa och det känns som om jag flyger fram. Jag bor på åttonde våningen…
Jag ligger utslagen på min rygg mitt på det asfalterade underlaget. Den ena armen klappar försiktigt en katt men jag kan snabbt konstatera att den inte har någon puls. Den andra armen är bruten precis som resterande ben i kroppen och jag kan snabbt konstatera att min Spielzug Rotterdam har glidit mig ur händerna. Elden sprakar 20 meter bort men ingen vänder blicken mot mitt håll, de hör inte ens att min Spielzug Rotterdam har påbörjat sin sista konsert på gårdsplanen. En kastrull träffar mig ovanför örat och klyver halva mitt huvud. En strid ström av hjärnsubstans rinner ut på asfalten och jag kan enkelt konstatera att jag har avlidit av eldsvådan. Mina tankar skingrar sig… men jag slår vad om att det var den där slampan som kastade kastrullen i mitt huvud… Resten är ett klockspel mot min tinning.
Kommentarer
Trackback
